Fotografier är motsägelsefulla. Världen förvandlas till bilder som är både naturtrogna och förvrängda, oförställda och tillgjorda. Motivet är – och förvandlas till något annat. Gränslandet mellan föreställande och abstrakt skapar öppningar till inre världar. Fotografi som ger associationer till något annat än det som avbildas; en hybrid mellan verklighet och fantasi. En vila för sinnet att inte tydligt uppfatta vad bilden föreställer. Fotografier som inte ger allt på en gång, känslan att man kan hitta mer, något ogripbart bortom bilden.

Grässtråna jag tog bilder av en regntung oktoberdag påminner mig om sommar, känslan av att ligga på en solig äng, vinden mot huden. Den bilden är starkare än minnet av hur det var när jag fotograferade.

Jag vaknar till när verkligheten inte ser ut som jag förväntar mig. Att vara här och nu, en skärpning av sinnena, en paus från låsta tankemönster. Kameran hjälper mig att uppskatta tillvarons små glädjeämnen, fotograferandet bryter mitt slentrianseende, är ett motgift mot tristess. Det kan vara befriande att rycka ett fragment ur sitt sammanhang. Jag upptäcker mångfalden i det till synes oansenliga och triviala, det exotiska och vackra i det vardagliga. De magiska ögonblicken; en blomma stänger sina kronblad i skymningen, en solstrimma faller på en bladknopp på väg att slå ut, en kaskad av vattendroppar skimrar över en buske. En påminnelse om hur jag såg på världen som barn. Hemligheter i det välbekanta. Overklig verklighet.